Det är hemska bilder som målas upp för oss i det krigsdrabbade Ukraina. Jag tror, att du som jag, har gripits av bilderna och vittnesbörden som vi tagit del av här i Sverige. Vi har hört berättelser, hur föräldrar gråtit över sina döda barn och det svåra att lämna släkt och vänner för att försöka hitta en tryggare tillvaro.
När jag tittar ut genom vårt köksfönster ser jag att björkarna och rönnarnas blad har börjat gulna och när de släpper sina blad i de tilltagande höstvindarna virvlar bladen runt i luften för att lägga sig tillrätta i en liten hög intill entrédörren. Den höstliga fönsterbilden gav mig en sorgsen hälsning att träden är på väg in i sin vintervila. De senaste veckorna har vårt köksfönsters utsikt förändrats drastiskt när jag sett hur naturen målat upp en palett av höstens färger. Vackert är det, men ack så sorgligt. Den vittnar för mig om död och kyla.
Texterna för denna söndag handlar om döden och livet. I de tre evangelietexterna möter vi Jesus när han gör tre olika döds uppväckelser.
Vi läser om tre personer, som är döda, men får livet tillbaka när Jesus talar eller rör vid dem. En medelålders man, en ung man och en liten flicka. Alla tre får höra Jesu röst ropas till dem in i dödens väntrum. De väcks till liv. Visst kan vi känna, långt ner i maggropen, när vi läser om de förtvivlade föräldrarna som mist sitt barn. Det är som om det vore ett reportage från kriget i Ukraina. Föräldrarnas enda hopp är, att Jesus ska komma och göra ett under. Du har kanske som jag suttit vid en sjuksäng och sett hur livet sakta runnit i väg från någon som vi älskat. Vi såg hur det plågade ansiktet blev slät och vackert när döden så sakta kom. Vid sådana tillfällen hade vi gärna velat göra som Jesus, ta den dödes hand och säga, res dig upp. Men nej, svaret har uteblivit.
Himmelen verkade så tyst och livet runt omkring stannade upp för ett tag. Det söndagens texter vill belysa, det är, att det finns ett hopp, mitt i mörkret. Han som är uppståndelsen och livet finns där ”bakom alla skuggorna.” Liksom hösten gör oss påmind om, att livet i naturen går till vila, så ger också bibeln oss bilden av döden, som ett steg in i en vila med Gud. Vi blir påminda om, att Jesus har makt över döden och livet. Att han är garanten för ett liv i evigheten.
Jag har i mitt arbete som präst ofta kommit i kontakt med mina egna känslor inför livets skörhet och sett hur den bottenlösa sorgen gripit människor när de vid begravningsgudstjänsten stått invid kistan där en älskad, make/maka, mor eller far eller barn, ligger för att föras till den sista vilan.
I en av texterna står det att Jesus gråter tillsammans med de sörjande.
Jesus går in i gråten, ångesten, smärtan och ger tröst. Ordet tröst kan i vissa sammanhang också översättas med, att börja andas igen. Jag tycker det är en vacker beskrivning på tröst.
Ni vet att när ett litet barn ramlar och slår sig, då kan de gråta så hejdlöst att de tappar andan. När barnet lyfts upp av sin förälder och får höra trösteord, då brukar de kippa efter andan och kunna börja andas igen.
Min övertygelse är att den Jesus jag tror på han har sett dina tårar, han har sett och känt din smärta. Han vet om hur du dränkt din huvudkudde nätter igenom av tårar. Varsamt tar han ditt ansikte i sina händer, försiktigt torkar han dina tårar, och ömt säger han till dig, ”gråt inte jag finns här vid din sida.” Herren är tröstens Gud.
En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved