Jag har skrivit förut om min hemby Långviksvallen. Där finns det ett berg som kallas Vallberget. Det är ca 268 meter högt och på toppen av den finns det fortfarande ett utkikstorn som jag kunde läsa om i min dator. Vallberget ligger ca 5 kilometer från Tavelsjö i Umeå kommun.
Där uppe bland bergen runt Långviksvallen tillbringade jag och mina vänner många härliga dagar med bergsklättring, lek och fantastiska stunder med vidunderlig utsikt över Tavelsjön. Vi grillade korv och kokade kaffe över öppen eld som luktade sagolikt av tjäran från något omkullblåst barrträd vi hittat. Vår eldstad hade vi vid en naturlig klipphäll som stack ut mot Tavelsjön.
Vi blev ganska duktiga på att hoppa mellan stenar och omkull fallna träd när vi lekte där bland klipporna. Utkikstornet var förstås en plats vi klättrade upp på. Min minnesbild av tornet är att den då inte var i det bästa skicket därför fick vi vara lite försiktiga när vi äntrade tornet. Som jag skrev ovan upptäckte jag en bild av det nya tornet på nätet och till min glädje såg den stabil ut nu för tiden. Jag vill framföra ett stort tack till de som restaurerat tornet. Ni har skapat minnesbilder till mig som har legat gömt i mitt inre.
Jag blev alltmer stärkt i mitt ego att tro på mig själv när jag och mina vänner sprang omkring bland klipporna som alpgetter. Men i ett oaktsamt ögonblick tog jag ett snedsteg och föll ut över klippkanten men genom Guds hand som jag ser det idag fanns det en liten björk som växte där vid en klippskreva som jag slängde mina armar kring. Hängande hjälplös utanför klippkanten skyndade mina vänner fram till mig och högg tag i mina kläder och armar och drog mig upp på klippan, till min räddning. Jag får här i min krönika 60 år senare, tacka dessa kamrater för deras räddningsinsats eftersom jag har inget minne av att jag då tackade dom för hjälpen. Jag var förmodligen i ett chocktillstånd vid detta tillfälle, men som sagt, tack till er mina vänner att ni rädda mig från en alltför tidig död.
Vi är nu mitt emellan påsken och pingsten, lärjungarna är i en tid av funderingar och förväntan. Jesus säger han ska sända sin Hjälpare till dom. Den Helige Ande ska förklara för dem vad det är för bilder som Jesus har målat upp. Han ska hjälpa dem att se det som de inte just då kunde se.
Ibland kan det vara svårt att fånga in alla intryck och bilder som ges oss i vår bibel. Vi som har facit i handen omkring Jesu lidande, uppståndelse och himmelsfärd, vi kan se och förstå på ett helt annat sätt än vad lärjungarna i vår text förstod just då.
Jesus kallar lärjungarna för vänner. Han säger; ”Jag kallar inte längre för tjänare utan för vänner.”
Jesus är vännen som finns där, som säger att han älskar dig och mig. Han är annorlunda mot alla andra ismer och religioner. Han är den älskande Guden som finns där och sträcker ut sin hjälpande hand. Bara han kan lyfta oss upp och göra oss fria.
Jesus är inte en teori, inte heller den heliga Ande. Jesus talar i helgens texter om att han ska sända den helige Ande till oss som hjälparen. Den helige Ande är verksam i oss till att förvandla vår personlighet till att älska Gud. Utan den helige Ande blir vår tro bara en ideologi som vi följer.
Den helige Ande är den som skapar tro, han är den som skapar växten. Inbjud den Helige Ande att vandra med dig i din vardag och du ska se hur din tro kommer att växa, inte på din egen tro, utan tron på att Gud förmår långt mer än vad vi kan tro eller tänka.
Den helige Ande är som mina vänner där uppe på Vallberget när jag hängde utanför stupet och på väg att falla ner till en säker död. Anden är vår vän som Jesus sänt till oss för att finnas hos oss under dygnets 24 timmar. Han vill hjälpa oss att växa i tro. Han är den som sträcker ut sin hand och drar oss upp på klippan.
En skön helg önskar jag dig
Allt gott Gösta Degerman
Det var sommar och varmt, vi satt i bilkön med nedvevade rutor utanför en Hamburgerrestaurang i Piteå. Vi hade tagit en paus från renoveringen av det hus vi köpt när vi flyttade upp efter några år från västkusten. I den stora amerikanska bilen framför oss lutade chauffören sig ut genom sidorutan för att ge sin beställning i den mikrofonförsedda stolpen utanför hamburgerrestaurangen. Han halvt ropade ut sin beställning genom att säga: ” I vell ha ett skrov å en koola!”
Frugan och jag tittade på varandra och log. Nu har vi kommit till Piteå kände vi. Här var det en riktig Pitebo som gjorde sin beställning på genuint äkta pitemål. På svenska lät beställningen som så: Jag vill ha ett skrovmål med en Coca Cola.
Vi kände oss verkligen hemma när vi hörde den mannens beställning. Skrovmål fanns inte att köpa söder om Stockholm, när vi försökte beställa ett skrovmål var de sydländska hamburgerbarerna helt novis vad det var vi pratade om. Här hörde vi nu för oss ett välbekant språk som vi lärt oss att älska, pitebondskan.
En gång ska alla folk och språk lära känna varandra och vi ska få sjunga en sång som vi alla känner igen. Sången är den som sjungs inför Gud och lammets tron som det står i vår bibel. Om språket är pitemål, ”ängelska” eller himmelska det får vi se och höra då.
Helgens texter är allvarliga när de talar om att vara vakande inför att Jesus ska komma tillbaka. 300 gånger talar bibeln om Jesu återkomst, därför är denna sak viktig att belysa.
Det handlar om att leva i förväntan om att Jesus snart ska komma igen. Min känsla är att många kristna människor, när det gäller att dela den kristna tron, är att de lever som om att de tittar på TV. De sitter på sidan om och är iakttagare.
De vågar inte berätta om historiens största händelse att Gud blev människa i Jesus Kristus. De oroas i att, tänk om det jag säger blir fel! De tar sig igenom livet fylld av rädslor för att man är fel, eller att man gör fel.
I texterna uppmanas vi att lyfta blicken uppåt för att vänta på att Jesus ska komma tillbaka till vår jord igen. Som människor ser vi ofta bakåt, vi gräver i vårt förflutna och grämer oss över vad vi gjort eller inte gjort. Vi ser ofta åt sidan och retar oss på våra medmänniskor. Vi ser ofta rakt fram och tar ut i förskott alla tänkbara bekymmer som skulle kunna hända. Vi ser också ofta inåt och vänder ut och in på allt det vi gjort och tänkt.
Men bibeln uppmanar oss att se uppåt. Paulus skriver, ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.
Vi lever i tidens slutskede och vi väntar på att Jesus snart ska komma för att hämta oss hem. Under tiden har vi fått ett uppdrag av vår Herre och det är att berätta om det mest fantastiska som hänt i världshistorien, att Gud blev människa och att han har öppnat himmelens portar för oss.
Jag tror att när vi en gång kommer till himmelen då blir det ungefär som för oss när vi satt i bilkön framför hamburgerrestaurangen vi hörde en röst, en välbekant dialekt som talade om för oss att vi var hemma.
Livet med Jesus är inte religion utan det är en relation. Livet med honom är inte organisation utan det är en form av organism, något levande. Jesus livet är levande och dynamiskt, det är inte åsikter utan en insikt om att Jesus har öppnat en levande väg till Gud.
Den är öppen för var och en som vill. Visst vill du vara med när han kommer?
En skön helg önskar jag dig. Allt gott Gösta Degerman
24: söndagen efter trefaldighet
22:a söndagen efter trefaldighet
21:a söndagen efter trefaldighet
19:e söndagen efter trefaldighet
17:e söndagen efter frefaldighet
16:e söndagen efter trefaödighet
15:e söndagen efter trefaldighet
14:e söndagen efter trefaldighet
13:e söndagen efter trefaldighet
12:e söndagen efter trefaldighet
3:e söndagen efter trefaldighet
2:a söndagen efter trefaldighet
1:a söndagen efter trefaldighet
Copyright © All Rights Reserved