Fastla

    Andakter

Fastlagssöndagen

Kärlekens väg


Mina morgonrutiner har jag på olika sätt skrivit om i denna krönika. Men en sak som jag tror att jag inte har skrivit om är att jag tar ögondroppar varje morgon. Blinkade står jag framför badrumsspegeln och försöker förmå mig till att få mina trötta ögon att se klart. Efter några droppar av ögonsalvan så får jag lite mirakulöst tillbaka min syn.


Den här veckan tänkte jag skriva lite om att se. Du och jag har sett under de sista veckorna och även hört om skolskjutningarna i Örebro. Vi kunde följa den stora manifestationen från torget i Örebro där människor stod och höll om varandra och vi både kunde se, höra och känna rakt genom tv-rutan den sorg, rädsla, ilska och hopplöshet som dessa sörjande kände.


De krokade arm med varandra mitt i hopplösheten och sorgen. Helt plötsligt såg Örebroarna varandra på ett nytt sätt. De såg varandra som medmänniskor som delade samma sorg och förtvivlan. De visste inte vart de skulle vända sig till mitt i denna explosion av känslor där tårarna fick vara ett svar på det man inte kunde sätta ord på. En tyst minut utlystes av regeringen och det berörde hela Sverige, från Skåne i söder till Kiruna i norr.


Det var ett kärlekens språk där man inte frågade sig varifrån man kom utan man krokade arm med varandra och gick till den stora minnesplatsen utan för Risbergska skolan där de deras blickar möttes av ett hav av ljus och blommor som för Örebroarna blev en symbol för att hedra alla som blivit berörda av detta massmord.


När jag såg vad som skedde vid Örebro torg och såg detta ljushav och överflödet av blommor vid Risbergska skolan greps jag i min ande av hur ett folk kan kroka arm och komma samman i en kärlekens omfamning mitt i det hemska och svåra.


Helgens tema är kärlekens väg.


I en av texterna hörs kyrkans rop genom alla tider, kyrie eleison, Herre förbarma dig. Det var en blind man som ropade att Jesus skulle hjälpa honom. När mannen ropar stannar Jesus upp, han har hört det förtvivlade ropet från den blinde. Den blinde förs fram till Jesus och han ställer frågan till honom, ”vad vill du att jag ska göra för dig?” Han ville se, han ville inte leva i mörkret längre. Jesus botar honom från hans blindhet och det första den blinde ser är Jesu ansikte.


Jesus har berättat för lärjungarna att han måste upp till Jerusalem för att där lida och dö. De kunde inte förstå, de kunde inte se att Messias skulle behöva lida och dö.

I den gammaltestamentliga texten läser vi hur en modig Judisk flicka, drottning Ester, var beredd att dö för sitt folk. Hon var en flicka som levde långt från sitt hemland, hon gick in till kungen, trots att hon visste att om kungen inte lyfte sin spira mot henne skulle hon dö. Hon sa till sina Judiska vänner att de skulle be för henne, ”Är jag förlorad, så är jag förlorad,” sa hon. Hon ber till kungen för sitt Judiska folks överlevnad.


Hon blev bönhörd och än i dag firar Judarna en fest till hennes ära. Den kallas för Purim festen som firas varje vår.


Paulus skriver i episteltexten att, ”Gud vår frälsare vill att alla människor ska bli räddade.”


Det här är alltså Guds vilja att alla ska få ta del av den kärlekens väg som Jesus gick för alla människor. Jesus orden kommer till dig och mig. ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Du och jag får svara som den blinde mannen. Herre låt mig få min syn tillbaka. När våra trötta ögon får ta del av Jesu ögondroppar då får ögonen rätt skärpa till att se Jesu ansikte.


En skön helg önskar jag dig.

Allt gott

Gösta Degerman

    Andakter

Söndagen före domsöndagen                                                                                                        Vaksamhet och väntan

Det var sommar och varmt, vi satt i bilkön med nedvevade rutor utanför en Hamburgerrestaurang i Piteå. Vi hade tagit en paus från renoveringen av det hus vi köpt när vi flyttade upp efter några år från västkusten. I den stora amerikanska bilen framför oss lutade chauffören sig ut genom sidorutan för att ge sin beställning i den mikrofonförsedda stolpen utanför hamburgerrestaurangen. Han halvt ropade ut sin beställning genom att säga: ” I vell ha ett skrov å en koola!”

Frugan och jag tittade på varandra och log. Nu har vi kommit till Piteå kände vi. Här var det en riktig Pitebo som gjorde sin beställning på genuint äkta pitemål. På svenska lät beställningen som så: Jag vill ha ett skrovmål med en Coca Cola.

Vi kände oss verkligen hemma när vi hörde den mannens beställning. Skrovmål fanns inte att köpa söder om Stockholm, när vi försökte beställa ett skrovmål var de sydländska hamburgerbarerna helt novis vad det var vi pratade om. Här hörde vi nu för oss ett välbekant språk som vi lärt oss att älska, pitebondskan.

En gång ska alla folk och språk  lära känna varandra och vi ska få sjunga en sång som vi alla känner igen. Sången är den som sjungs inför Gud och lammets tron som det står i vår bibel. Om språket är pitemål, ”ängelska” eller himmelska det får vi se och höra då.

Helgens texter är allvarliga när de talar om att vara vakande inför att Jesus ska komma tillbaka. 300 gånger talar bibeln om Jesu återkomst, därför är denna sak viktig att belysa.

Det handlar om att leva i förväntan om att Jesus snart ska komma igen. Min känsla är att många kristna människor, när det gäller att dela den kristna tron, är att de lever som om att de tittar på TV. De sitter på sidan om och är iakttagare.

De vågar inte berätta om historiens största händelse att Gud blev människa i Jesus Kristus. De oroas i att, tänk om det jag säger blir fel! De tar sig igenom livet fylld av rädslor för att man är fel, eller att man gör fel.

I texterna uppmanas vi att lyfta blicken uppåt för att vänta på att Jesus ska komma tillbaka till vår jord igen. Som människor ser vi ofta bakåt, vi gräver i vårt förflutna och grämer oss över vad vi gjort eller inte gjort. Vi ser ofta åt sidan och retar oss på våra medmänniskor. Vi ser ofta rakt fram och tar ut i förskott alla tänkbara bekymmer som skulle kunna hända. Vi ser också ofta inåt och vänder ut och in på allt det vi gjort och tänkt.

Men bibeln uppmanar oss att se uppåt.  Paulus skriver, ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.

Vi lever i tidens slutskede och vi väntar på att Jesus snart ska komma för att hämta oss hem. Under tiden har vi fått ett uppdrag av vår Herre och det är att berätta om det mest fantastiska som hänt i världshistorien, att Gud blev människa och att han har öppnat himmelens portar för oss.

Jag tror att när vi en gång kommer till himmelen då blir det ungefär som för oss när vi satt i bilkön framför hamburgerrestaurangen vi hörde en röst, en välbekant dialekt som talade om för oss att vi var hemma.

Livet med Jesus är inte religion utan det är en relation. Livet med honom är inte organisation utan det är en form av organism, något levande. Jesus livet är levande och dynamiskt, det är inte åsikter utan en insikt om att Jesus har öppnat en levande väg till Gud.

Den är öppen för var och en som vill. Visst vill du vara med när han kommer?

En skön helg önskar jag dig.  Allt gott                                                                                              Gösta Degerman