Hårt och krampaktigt höll hon min hand medan hon skrek ut sin smärta. Jag kände mig urusel som inte kunde hjälpa henne bättre när jag såg hennes smärtor. ”Mera lustgas,” ropade hon till mig mellan födslovärkarna. Jag stod där handlingsförlamad, nästan chockad av scenen som så brutalt spelades upp framför mig och jag kände hur gråten pockade på.
Det var likadant vid alla tre förlossningarna. Min kvinna genom gick fruktansvärda smärtor och lidande, men efter det att förlossningen äntligen var över och det lilla knytet låg på mamma Anitas bröst då byttes smärtan och ångest till glädje. Så litet och värnlöst och hjälplöst låg barnet och andades hastigt in luften i sina små lungor.
Jag har försökt beskriva min bild av de förlossnings drama som vi tre gånger har fått genomlida. Men också den kärlek och ömhet som genomströmmade oss när barnen var födda. Vi har tre barn och alla är födda i Å städer. Luleå, Umeå, och Piteå. För mig var dessa stunder vid förlossningarna, en känslomässig berg och dalbana. Ena stunden verkade allt vara helt fasansfullt för att sen övergå till en fantastiks kärleks översköljning till det lilla barnet och till min kvinna som så starkt genomlidit allt detta svåra till att föda fram ett nytt litet liv.
Vi kramade om varandra och tacksamma förundrades vi hur Gud skänkt oss en sådan vacker gåva som det lilla knytet som låg där så lugn och diade mammas bröst. Nu kommer livet inte att vara detsamma längre, nu har vi fått ett extra liv att vårda och hjälpa, sa vi till varandra.
Den här bilden av förtvivlan och glädje som jag har försökt att måla upp, den delar vi med många andra som fött barn
Därför är Jesu liknelse i evangelietexten för den här helgen så enkel att förstå eftersom han använder en bild som de flesta av hans lyssnare kunde appellera till. Nämligen kampen kring ett barns födelse.
Han säger; ”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.”
Jesus använder denna bild på sig själv att han är den som ska gå igenom lidandet för att föda fram ett nytt liv. Han beskriver lärjungarnas kamp på sidan om hur de lider med honom, men när lidandet är slut och han har återuppstått ifrån det döda, då ska de glädjas med honom att det nya livet med Gud har inträtt.
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall få se mig igen,” sa Jesus innan lärjungarna gick in i en mental dimma av sorg och mörker. Lärjungarnas upplevelse är ungefär som jag försökt beskriva, omkring mina känslor när jag såg kvinnan jag älskar genomgå svåra och förskräckliga plågor vid födselögonblicken.
Liksom Jesus sa till sina lärjungar, att efter de genomlevt allt detta svåra skulle de få se honom igen, ljuset skulle bryta igenom allt vad sorg och mörker heter. Så blev det också för oss, efter kampen bröt glädjen fram över det nya lilla livet.
Jesu uppståndelse från det döda var den stora glädjen som lärjungarna pekade på i sina vittnesbörd. Glädjen överflödade när de talade och predikade om Jesus som Guds frälsning till världen.
Min övertygelse är att ”vägen till livet” den går genom Jesus Kristus, den vägen leder till ett ännu större, glädjefullare, rikare, ljusare liv än vad vi någonsin kan förstå. Det är att födas på nytt.
En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved