Med ett hasande ljud öppnades sovrumsdörren, ljuset från den lilla lampan i hallfönstret sökte sig in i vårt sovrum och väckte oss. Som så ofta förr efter midnatt, när vi ganska nyss somnat, stod någon av barnen vid dörröppningen med sin snuttefilt och tutte. Försiktigt smög barnet in och kröp upp i vår säng. Ganska snart hörde vi ljudet av smackande från tutten och barnets lugna andhämtning. Det var tryggt och varmt i mammas och pappas närhet.
Hur många barnföräldrar känner inte igen sig i beskrivningen av dessa nattliga möten. Det mest naturliga vore ju att alla barn skulle känna trygghet i sina föräldrars närhet.
Men tyvärr är det inte alltid så. Det är inte bara i Ukraina som barn far illa utan det sker också i vår närhet. Jag önskar att vi i Sverige skulle ta barnens trygghet på allvar.Varför jag skriver om våra barns nattliga besök hos oss för över fyrtio år sedan är att det handlar om trygghet.
Jag blev allvarligt berörd när jag läste om den lilla pojken som bragts om livet på Porsön i Luleå för några månader sedan. Mitt hjärta gladde sig när jag såg att många människor hade hörsammat uppmaningen till en manifestation för denne pojke.
Manifestationen skedde i form av ett fackeltåg som gick från Socialförvaltningen till Luleå tingsrätt, där allt avslutades med en minnesstund.
Mina associations trådar gick vidare från detta hemska till pappan som smög in i mörkret till sin lilla gråtande pojke, hur han satte sig på en stol intill pojkens spjälsäng och stoppade in sin hand genom spjälorna och tog den lille pojkens hand. Viskande sa han; - Pappa är här nu, jag sitter här och håller din hand till dess du somnat. Var inte rädd.
Barnet blev trygg av att höra pappans viskande stämma och känna hans stora hand i sin. På ett liknande sätt fattar Jesus din hand så ömt genom ditt livs spjälor och säger till dig; ”Var inte rädd, jag finns här vid din sida, jag håller fast vid mitt ord, jag är trofast och kommer inte att lämna dig. Jag har hållit din hand hela ditt liv och kommer inte att släppa taget om dig.”
Sexagesima eller Reformationsdagen är ordets söndag, som en av fyra bönedagar under året. Den infaller 56 dagar innan det stora crescendot där Jesus dör och uppstår för mänskligheten. Den här söndagen påminner vi oss också om den reformation som Luther genomförde genom hans teser som spikandes fast på kyrkporten i Wittenberg.
Luther hade gjort den upptäckten att ordet var levande när han mitt i sin ångest sökte efter en nådig Gud. Där mitt i sin förtvivlan upptäckte han att all nåd fanns i Jesus. Han proklamerade med pondus och envishet, att det viktigaste för en kristen, det är att leva i Guds ord. ”Ordet allena” var en av hans återkommande uttryck.
Den här söndagen har också rubriken, ”Det levande ordet.” Lägg märke att det står levande. Hans ord är levande som Paulus uttrycker det i episteltexten. ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt, att det skiljer själ och Ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”
Att landa i Guds ord det är trygghet. Det är som att mitt i mörkret söka sig fram till tryggheten i mamma och pappas säng. Eller som att uppleva hur Fadern i sin nåd sträcker sig mellan våra livs spjälor för att viska i våra öron, ”Var inte rädd, jag finns här vid din sida.”
En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved