15 e tref

Andakter

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Enheten i Kristus


Nu i september har jag och min hustru varit ett par i fyrtionio år. Vi har i princip umgåtts varje dag sedan dess. Ja förutom när hustrun eller jag själv varit iväg någon vecka på olika utbildningar och kurser. När vi sa ja till varandra vid Gammelstadskyrka då trädde jag en ring på Anitas vänstra ringfinger som en symbol för vår kärlek och enhet. Ringen eller cirkeln är en mycket gammal symbol för det eviga, utan slut, men också för enheten.


Det är sällan som vi tar av oss ringarna. När jag tar av mig min ring så har ringen givit mig en fördjupning som ett dike runt mitt ringfinger, det finns alltså ett tydligt avtryck kvar på mitt finger efter min vigselring. Fördjupningen i fingret är som en tatuering som vittnar om fyrtionio år av kärlek och enhet.


Där vid Gammelstadskyrka inför prästen och församlingen lovade vi Gud att vi skulle vara varandra trogna till livets slut. Ett stort och viktigt beslut som vi i den stunden inte hade tänkt över så noga utan vi i lovade varandra trohet i ruset av vår förälskelse. Under åren har vi förstått att det beslutet var viktigt eftersom att leva tillsammans är inte lätt, lika som att leva ensam inte är lätt. Två individer ska försöka att samsas om de mest banala saker som ekonomi, vem bäddar sängen, hur städar vi, till att gräla om var besticklådan ska vara.

Det är inte lätt att leva tillsammans men kärleken överskyler det mesta av motsättningar och viljor.


Det är enhetens söndag till helgen där Jesus säger i sin förbön för oss att vi ska bli ett, för då menar han att; ”Då ska världen tro och förstå”.


Det finns krafter som vill synkretism, alltså en sammanblandning av olika religioner, men Jesus säger att så är inte fallet. Han säger; ”Jag är vägen sanningen och livet.”


Det han säger är att han inte är en av vägarna, utan han är vägen.

Han säger inte att han är en av sanningarna utan att han är sanningen.

Han säger inte att han är en del av livet utan att han är själva livet.

Jesus är kyrkans huvud, och den enhet som Jesus talar om kan inte organiseras fram eftersom kyrkan är en organism, inte en organisation. Kärleken till Gud och människorna, det är det som Guds församling strävar och eftersöker. Men vi vet att vi har misslyckats gång på gång, kyrkohistorien lär oss det. Den kristna kyrkans kallelse är att tillhöra Jesus Kristus. Jesus ber inte i sin översteprästerliga förbön att vi ska bli medlemmar i samma organisation utan att vi ska vara lemmar i samma organism.


Även om jag tar av mig min vigselring har jag ändå märket kvar efter ringen på mitt finger. Gud har i sin nåd märkt oss inför evigheten genom dopets bad till en ny födelse i Kristus Jesus. Det är ett evighetsmärke som aldrig går bort. Gud har satt sitt sigill på dig och mig vi är för evigt märkta inför evigheten.


Enheten i Kristus förenar Guds församling i ett Kyrie, Herre fräls, Herre rädda oss.


Denne Jesus kommer att komma snart, mycket snart, för att hämta hem sin brud, till en bröllopsmåltid och fest, som är utan motstycke.

Visst vill du vara med på den festen? Du är bjuden, bröllopssalen står dukad och väntar på oss.

 

En skön helg önskar jag dig

Allt gott

Gösta Degerman