Sönd före dom

Andakter

Söndagen före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

 

Med en duns föll jag till marken. Strax utanför vår entrédörr var det en isfläck som jag inte såg. Jag hade inte observerat att det varit minusgrader under natten, därför överraskades jag av isfläcken utanför dörren. Jag föll pladask på rumpan men som tur var gick inte något sönder i min gammal kropp.


Den här tiden på året måste man vara extra vaksam för halkrisken både som gående och bilförare. Jag läste i tidningen att en bilförare hade överraskats av den isiga vägbanan och halkat ner i diket inte så långt ifrån vår bostad. När snön kommer då förstår vi att nu är det risk för isiga vägar, då tar vi det lite extra försiktigt, men just i skarven så här på senhösten är det ofta svårt att få hjärnan att inse att nu är det dags att ta det lugnt. Jag brukar dratta omkull en eller ett par gånger varje höst innan jag lär mig att ta det försiktigt. Min hjärna tror forfarande att jag är 25 år och att jag kan röra mig som förr. Men en liten isfläck förändrade snabbt den bilden för mig.



Hustrun brukar förvarna mig om att ta det lugnt; ”Det är halkrisk i dag,” ropar hon ofta kärvänligt efter mig.

 

Helgens texter handlar om att vara vaksam och väntande på att Jesus ska komma igen. Han kommer inte att ringa eller skicka ett mail och meddela när han kommer, utan det kommer att ske när vi minst anar det. 


Jesus berättar i en av evangelietexterna om tio unga flickor som väntar på brudgummen. Alla tio somnade i sin väntan, fem av dem får slut olja i sina lampor och de slocknar. Genom att de försummat att hålla koll på oljenivån i sina lampor, missar de brudgummens ankomst. De andra fem hade förberett sig väl genom att se till att ha tillräckligt med olja i sina lampor och de gjorde sig klara för den stora festen. När alla tio sov hördes ropet: ”Brudgummen kommer!” Till det yttre kunde man inte se någon skillnad mellan flickorna, men när ropet ljöd att brudgummen var å färde, då var det fem stycken som inte var beredd att möta honom.


I texterna uppmans vi att lyfta blicken uppåt för att vänta på att Jesus ska komma tillbaka till vår jord igen. Som människor ser vi ofta bakåt, och grämer oss över vad vi gjort eller inte gjort. Vi ser ofta åt sidan och retar oss på våra medmänniskor. Vi ser ofta rakt fram och oroar oss för alla tänkbara bekymmer som skulle kunna hända. Vi ser också ofta inåt och vänder ut och in på allt det vi gjort och tänkt.


Men bibeln uppmanar oss att se uppåt.  Paulus skriver, ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.

Av allt som sker i vår värld i dag så förstår vi att lever i tidens slutskede och vi som Guds  församling väntar på att Jesus snart ska komma för att hämta oss hem.

Uppmaningen denna helg är att vara vaksam och beredd.  

                                                                 

Jag var inte beredd att det skulle vara en isfläck utanför min dörr, men hade jag lyssnat till min hustrus uppmaning att vara vaksam och försiktig hade jag kanske inte drattat på rumpan.

 

Jag skriver i den här krönikan, jag predikar i Gudstjänsten med en Åsnas envishet samma sak, gång på gång.

Den kristna tron är inte ett beteende, utan det är ett beroende av Jesus och hans förlåtelse. Däri består skillnaden mellan att ha olja i sin lampa eller inte.

 

En skön helg önskar jag dig

Allt gott

Gösta Degerman