Sakta, sakta gled pannkakstårtan ned från uppläggningsfatet medan barnbarnen ropade ett neeej, vi måste få den att stanna på fatet. Potatis stickan blev lösningen till att få stopp på pannkakstårtshaveriet.
Det var stora delar av våra små änglar, alltså våra barnbarn som överraskade mig på min födelsedag. Tillsammans hade de kommit överens om att göra en pannkakstårta till mig eftersom de visste att jag tyckte om pannkaka. Susanna som är vårt äldsta barn kom med för att styra upp pannkaksöverraskningen.
Sylt grädde och vaniljvisp varvades med pannkakor och längst upp en fin jordgubbsdekoration. Allt gick bra en liten bit upp men sen började den sakta glida ner mot bordet. Det var då barnbarnen ropade ut ett samstämmigt NEEEJJ stoppa den.
Barnbarnen är för mig som små änglar. Jag fick mig en riktig överraskning för ett par veckor sedan när jag fyllde år. Ett försiktigt pling och ett knackande på dörren denna eftermiddag då lystes lägenheten och vestibulen upp när mina små änglar började de att sjunga, Ja må du leva uti hundrade år. Barnbarnen trängdes i dörröppningen för att vara först att ge mig sköna födelsedagskramar.
I en av helgens texter läser vi att Petrus sitter i fängelse och var fastkedjad, det fanns soldater både inne och utanför fängelsecellen. Men mitt i denna ångestliknade tillvaro säger texten att han sover. Han verkade obekymrad om vad som väntade honom.
Fängelsecellen lystes upp när en ängel väckte honom, kedjorna gled av hans händer och fötter och fängelsegrindarna öppnades, ängeln förde honom ut i friheten igen. Församlingen bad för Petrus och en budbärare från himmelen, en ängel kom och räddade honom.
Det står att det var många som var samlade till bön. Gemensam bön är en kraftsamling mot det onda. Petrus begav sig direkt till den plats där församlingen höll till, han klappade på dörren men han hade svårt att övertyga sina vänner om att det var han, och att de skulle släppa in honom. När jag läser texten verkar det som om att det varit lättare för Petrus att komma ut ur fängelset, än att komma in i kyrkan. När alla fängelsedörrar är stängda, då är fönstret mot himlen alltid öppet. Kung Herodes hade ett fängelse, och soldaterna sina vapen, men församlingens vapen, det var bön.
Petrus blev mirakulöst räddad. Den mirakulösa räddningen har hänt med dig och mig att Jesus Kristus har rört vid våra bojor och därmed har de glidit av. Jesus har fört oss ut från självdestruktionens fängelse till att leva ett liv i frihet.
Petrus följde Jesus under tre år och fick vara med om de mest fantastiska saker en människa kan få vara med om. Petrus tro var ibland lite svajig, det är här min udda liknelse av pannkakstårtan kommer in. Jag tänker på bilden hur pannkakstårtan var på väg att glida av uppläggningsfatet. Räddningen fanns i mina små änglar som gemensamt stoppade pannkakstårtans kollaps. Petrus tro syntes ibland glida ifrån honom, men då fanns den helige Ande där som hjälparen, av Anden fick Petrus en fast övertygelse. Den övertygelsen hade svajat bra många gånger, för alla lärjungarna, men Petrus vågade säga strax innan Jesus skulle lida och dö, ”Vi tror och förstår att du är Guds Helige”.
Är det svajigt med din tro på Jesus. Känns det som om du är på väg att glida bort ifrån tron, var inte rädd, änglarna finns när intill dig, det bästa av allt är att den helige Ande, hjälparen, han finns i ditt hjärta. Han påminner om Jesu rop över dig på Golgata, ”Det är fullbordat.” Anden kan förändra dina åsikter om Jesus till en helig insikt.
En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman
Det var sommar och varmt, vi satt i bilkön med nedvevade rutor utanför en Hamburgerrestaurang i Piteå. Vi hade tagit en paus från renoveringen av det hus vi köpt när vi flyttade upp efter några år från västkusten. I den stora amerikanska bilen framför oss lutade chauffören sig ut genom sidorutan för att ge sin beställning i den mikrofonförsedda stolpen utanför hamburgerrestaurangen. Han halvt ropade ut sin beställning genom att säga: ” I vell ha ett skrov å en koola!”
Frugan och jag tittade på varandra och log. Nu har vi kommit till Piteå kände vi. Här var det en riktig Pitebo som gjorde sin beställning på genuint äkta pitemål. På svenska lät beställningen som så: Jag vill ha ett skrovmål med en Coca Cola.
Vi kände oss verkligen hemma när vi hörde den mannens beställning. Skrovmål fanns inte att köpa söder om Stockholm, när vi försökte beställa ett skrovmål var de sydländska hamburgerbarerna helt novis vad det var vi pratade om. Här hörde vi nu för oss ett välbekant språk som vi lärt oss att älska, pitebondskan.
En gång ska alla folk och språk lära känna varandra och vi ska få sjunga en sång som vi alla känner igen. Sången är den som sjungs inför Gud och lammets tron som det står i vår bibel. Om språket är pitemål, ”ängelska” eller himmelska det får vi se och höra då.
Helgens texter är allvarliga när de talar om att vara vakande inför att Jesus ska komma tillbaka. 300 gånger talar bibeln om Jesu återkomst, därför är denna sak viktig att belysa.
Det handlar om att leva i förväntan om att Jesus snart ska komma igen. Min känsla är att många kristna människor, när det gäller att dela den kristna tron, är att de lever som om att de tittar på TV. De sitter på sidan om och är iakttagare.
De vågar inte berätta om historiens största händelse att Gud blev människa i Jesus Kristus. De oroas i att, tänk om det jag säger blir fel! De tar sig igenom livet fylld av rädslor för att man är fel, eller att man gör fel.
I texterna uppmanas vi att lyfta blicken uppåt för att vänta på att Jesus ska komma tillbaka till vår jord igen. Som människor ser vi ofta bakåt, vi gräver i vårt förflutna och grämer oss över vad vi gjort eller inte gjort. Vi ser ofta åt sidan och retar oss på våra medmänniskor. Vi ser ofta rakt fram och tar ut i förskott alla tänkbara bekymmer som skulle kunna hända. Vi ser också ofta inåt och vänder ut och in på allt det vi gjort och tänkt.
Men bibeln uppmanar oss att se uppåt. Paulus skriver, ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.
Vi lever i tidens slutskede och vi väntar på att Jesus snart ska komma för att hämta oss hem. Under tiden har vi fått ett uppdrag av vår Herre och det är att berätta om det mest fantastiska som hänt i världshistorien, att Gud blev människa och att han har öppnat himmelens portar för oss.
Jag tror att när vi en gång kommer till himmelen då blir det ungefär som för oss när vi satt i bilkön framför hamburgerrestaurangen vi hörde en röst, en välbekant dialekt som talade om för oss att vi var hemma.
Livet med Jesus är inte religion utan det är en relation. Livet med honom är inte organisation utan det är en form av organism, något levande. Jesus livet är levande och dynamiskt, det är inte åsikter utan en insikt om att Jesus har öppnat en levande väg till Gud.
Den är öppen för var och en som vill. Visst vill du vara med när han kommer?
En skön helg önskar jag dig. Allt gott Gösta Degerman
24: söndagen efter trefaldighet
22:a söndagen efter trefaldighet
21:a söndagen efter trefaldighet
19:e söndagen efter trefaldighet
17:e söndagen efter frefaldighet
16:e söndagen efter trefaödighet
15:e söndagen efter trefaldighet
14:e söndagen efter trefaldighet
13:e söndagen efter trefaldighet
12:e söndagen efter trefaldighet
3:e söndagen efter trefaldighet
2:a söndagen efter trefaldighet
1:a söndagen efter trefaldighet
Copyright © All Rights Reserved