Kampen mot ondskan

Andakter

Tredje söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

 

Försiktigt, försiktigt, försiktigt vek jag ut det skrynkliga och av tiden illa medfarna fotot som för ca tjugo år sedan var en liten notis i tidningen Västerbottens Kuriren. Det var bilden av en för mig unik samling människor som var samlade för fotografering. Det var fotot av mina syskon med vår mor i mitten av bilden.

 

Vi var samlade till släktträff vid Svedjan, en lägergård som Svenska kyrkan i Umeå äger. Den ligger vackert belägen vid Tavelsjöns strand. Där finns ett kapell, sängplatser för upp till 40 personer, samt matsal och samlingslokaler. Gården passade utmärkt för vår stora släktträff för ca tjugo år sedan. Vi var då 12 syskon med familjer som träffades. Flera av dem hade döden ryckt ifrån oss när vi flera år senare fick följa vår nittiosexåriga mor till gravens vila.


Kanske är det därför jag är så försiktig med det gamla fotografiet som jag har instoppat i min bibel som jag läser ur vid varje morgon. Allt sedan jag kom till tro 1972 har jag nästan varje dag bett för mina syskon, svågrar, svägerskor och syskon barn. Eftersom jag är yngst av sju bröder och näst yngst av syskonen har jag som lillebror fått en fantastisk uppväxt med många välmenande råd och livskorrigeringar. Men jag har också fått den stora förmånen att kunna be för dem alla.                   


Vid pappas kista ställde jag mig en fråga som jag kände att jag hade svaret på direkt när jag uttalade frågan. Den fråga jag ställde var, vem ska ta upp pappas böneansvar?? 


Att vara förebedjare är också en kamp mot denna tidens ondska. Min största och högsta önskan är att min familj, mina syskon och deras familjer ska få upptäcka det som Paulus skriver i helgens episteltext. ”Lev som ljusets barn, ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”


Luther talar om att vår kamp är mot synden, djävulen, världen och vårt eget kött. Någon har sagt att den kristne är som ett vandrande inbördeskrig, att man som kristen för ett ständigt krig mot sina egna begär, onda tankar och andras förväntningar om hur den kristne borde vara.                             


När jag försiktigt öppnar upp det skrynkliga, av tidens tand illa medfarna fotot av mina mor och mina syskon fylls jag av en längtan att se dem, och möta dem igen. För min upplevelse av syskonen är det som Paulus skriver om, att hos dem finns godhet, rättfärdighet och sanning.


I en av texterna kan vi också läsa, ”visa iver och vänd om!” Jag tror att det är ett rop från Gud till dig och mig. Du och jag har en moteld att avfyra mot ondskans andemakter i himlarymderna och det är kärlekens språk, i ord och handling. I kyrkan stavar vi det med, NÅD.  Min upplevelse det är, att den enda rösten i vårt samhälle i dag som talar om nåd, det är den kristna kyrkan. Vår uppgift som Kristi kyrka, det är att förmedla Guds hemlighet, som är Jesus, detta tror jag, är vårt största uppdrag i denna tid.


Min associationstråd denna vecka gick till David som nämns i en av texterna, han var också yngst bland åtta bröder. I texten reser han sig upp mot den väldige Goliat och besegrar honom genom en liten sten som han slungade iväg.

Han ropade ut orden: ”Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, han som är Israels härars Gud”


Gud gjorde undret som ingen kunde ana, den väldig Goliat föll genom den unge pojkens stenslunga. Jag är också yngst bland sju bröder i min familj, och jag får på ett liknade sätt gå i täten för att öppna upp en bönens moteld i den andliga världen för min släkt.


Vår uppgift, din och min uppgift i denna tiden, den är främst att be och välsigna våra familjer.

 

Allt gott. En skön helg önskar jag dig.

Gösta Degerman