Fjärde i påsk

Andakter

Fjärde söndagen i Påsktiden

Vägen till livet.

 

Som en liten ljusprick kunde jag skönja sonens blinkande billjus vid fastlandet. När jag såg ljuset visste jag att jag var på rätt väg. Jag körde väldigt sakta framåt med båtmotorn upp tiltad så mycket jag kunde för att inte propellern skulle slå i någon sten. Sonen och sonhustrun stod på stranden med några kompisar från Umeå som skulle göra ett besök ute vid vår stuga. Klockan var närmare 22.00 på kvällen, dimman låg tät över havet när jag  sakta, sakta körde genom sen augusti mörkret mot fastlandet för att hämta upp ungdomarna.

 

Ljuset från sonens blinkande helljus besvarade jag med den medhavda ficklampan. Ljuset trängde igenom dimmorna och det blev en bekräftelse att det motorljud de hört ute i mörkret och dimman kom från min båt.


Den som har kört båt i dimma och mörker vet att det kan vara svårt att navigera i en sådana situationer om man inte har en GPS förstås, just i den stunden önskade jag verkligen att jag hade en sådan i båten.


Med båten full med packning och glada ungdomar styrde jag tillbaka ut mot havet och vår stuga. Hemfärden gick lika långsam eftersom dimman låg lika tät, ja kanske även lite tätare. Ute vid stugans brygga hade jag tänt en lyckta innan jag åkte, detta för att jag skulle ha en sorts navigeringspunkt att hålla mig vid. Uppe i stugan hade hustrun tänt flera av våra fotogenlampor i fönstren och gjort en stor brasa ute vid eldplatsen som skulle vara till hjälp för att vi skulle hitta rätt.

 

Varför jag skriver om båtturen i dimman är, att jag fick en associationstråd till en av texterna för den kommande söndagen med temat, Vägen till livet.

I tredje årgångens gammaltestamentliga text står det om hur Israels folk blev vägledda genom sin ökenvandring av Herren själv genom en molnpelare under dagen och en eldpelare under natten.


De blev ledda av Gud själv genom ett övernaturligt naturfenomen som bistod dem under de många år de fick tillbringa där ute i öknen.

Att bo ute vid havet är enligt mitt tycke någon helt underbart. Visst, naturfenomen kan vi få uppleva väldigt nära i vissa stunder där moder natur ibland är både vresig och arg, men också smekande och ytterst vänlig mot oss. Vädret varierar och vi anpassar oss efter det.


I livet kan det bli som jag försökte beskriva med vår båtfärd i dimman och mörkret. Vi kan tappa fokus och irra bort oss i mörkret. Därför är det viktigt med navigeringspunkter i livet.


De första lärjungarna tyckte att de tappade allt när de såg sin Herre och mästare lida och dö på korset. Allt blev mörkt, det fanns inget hopp, allt var ute med deras drömmar nu när deras Herre hade lindats och lagts i gravens mörker.

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall få se mig igen.” sa Jesus till lärjungarna strax innan de gick in i den mentala dimman av mörker, Jesus var ju deras navigeringspunkt i livet, hur skulle det nu gå när Jesus dog denna fruktansvärda död.


Men de kulle få se honom igen, ljuset skulle bryta igenom alla mentala dimmor.

Jesu uppståndelse från det döda var den stora ljuspelaren som lärjungarna pekade på. Glädjen överflödade när de talade och predikade om Jesus som Guds frälsning till världen.


 Det är min övertygelse att ”vägen till livet” den går genom Jesus Kristus, den vägen leder till ett ännu större, glädjefullare, rikare, ljusare liv än vad vi någonsin kan förstå.

Jesus är min och din navigeringspunkt.

 

 

Allt gott och en skön helg önskar jag dig.

Gösta Degerman