I den här krönikan skulle jag kunna skriva om det lidande som sker i Ukraina, Turkiet eller Syrien men jag väljer ett helt annat spår. Jag tänker skriva om min kärlek till Strömbäcks folkhögskola. Där läste jag in min gymnasiekompetens i mitten av sjuttiotalet. Skolan ligger söder om Umeå, det blev ett år i en mycket trivsam miljö med fina lärare. Orsaken till att jag befann mig på folkhögskolan var att min rygg hade havererat vid en byggarbetsplatsolycka och läkaren hade uppmanat mig att jag skulle byta yrkesbana.
Varför jag skriver om Strömbäcks folkhögskola och inte det allvarliga läget i världen är att mina associations trådar började i regeringens tankar att dra ner på anslagen till folkhögskolorna. För mig personligen var detta år vid Strömbäcks folkhögskola ett mycket viktigt år. Jag vet att många med mig kan instämma att folkhögskolan är ett viktigt instrument att tillföra samhället relevant kompetens, därför känns det angeläget för mig att aktualisera problemet.
Strömbäcks folkhögskola hade vid den tiden jag gick där morgonandakter. Vid ett sådant tillfälle fick jag möjlighet att hålla i en sådan. Mina tankar kring prästyrket hade börjat ta form och då var ju en morgonandakt ett bra sätt att öva sig i att tala inför flera personer.
Min andakt inledde jag med att spela upp Emil i Lönnebergas sång där det sjungs. ”Hu jeda mig sånt barn han var ej värre tänkas kan.”
Jag berättade om hur Emil skyndsamt ilade till snickarboa efter ett av sina hyss, och hängde på haspen för att hans ilskna far inte skulle nå honom. Vid ett av dessa tillfällen satt han och täljde på en av sina trägubbar, då började han tänka på sina många hyss. Han knäppte sina händer och bad: ”Käre Gud, gör så att jag slutar med mina hyss!” ”Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga.”
Därifrån ställde jag frågan till de samlade folkhögskoleeleverna, Hur ber du? Blir det högtidligt och stelt? Tror du att Gud inte riktigt vet vem du är och var du bor? Kanske du omedvetet gör som Emil gjorde, en presentation av dig själv som ber.
I en av helgens texter möter vi Konung David i den föreslagna Psaltarpsalmen där han i sin förtvivlan ber; ”Herre lyssna till min bön, hör mig när jag ber. I nödens stund ropar jag till dig och du svarar mig.” David behövde inte presentera sig, han var känd av Gud. Vet du om att på samma sätt är du känd av Gud, du behöver inte presentera dig, du är tillfullo känd av honom.
Tänk att den Guden som mäter upp havets vatten i sin hand, han som mäter upp hela kosmos, mellan tummen och pekfingret, han känner dig vid namn. Han vet vad som tynger ditt hjärta, ditt sinne. Han känner din gråt, din oro och din ångest. Du är inte glömd, du är sedd, hörd och bekräftad, därför att du är skapad av Gud. Han ville ditt liv, redan innan tidens början hade han en tanke med ditt liv. Du är hans barn, ett älskat barn som han längtar att få komma i kontakt med. Kärlekens väg är den lidandets väg som Jesus fick gå för din och min skull.
Du och jag och får återigen gå i Guds skola till att lära oss vad Guds nåd är. Vi får nu under den kommande påsktiden, slå armkrok med Jesus, hela vägen upp till Golgata, där han ropar ut över våra liv, över alla andemakter i himlarymderna, ”Det är fullbordat!”
En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman.
Copyright © All Rights Reserved