första sön i fastan

Andakter

Första söndagen i fastan

Prövningens stund


”Det är nästan som att stjäla en medalj när man skjuter så grymt bra,” utropade den Norske skidskytte kungen Johannes Thingnes Bö efter han sett hur 25 åriga Hanna Öberg sköt fem träff på 18,5 sekunder i det avslutande skyttet vid mixstafetten i Pokljuka. Hanna lyckades sedan hålla undan för ukrainskan Olena Pidhrusjna på slutvarvet och i en väldig spurt vinna ett VM brons till det svenska mixsstafettlaget.


Jag gissar att jag inte var ensam om, att med andan i halsen, sitta och titta på den spännande tävlingen som pågick under onsdagen förra veckan. Jag led med de svenska atleterna när de bommade eller fick strul med gevär eller stavar. Jag satt i min fåtölj och bad, stönade och försökte med mina ben eller händer hjälpa dem framåt. Jo jag lever mig in i de olika sporterna. Hustrun skrattar åt mig i min iver att hjälpa till vid TV:n. Speciellt roligt har hon när hon ser mig se på fotboll. Då kan jag sparka till i luften eller stönade ropa ut ett neeeejjj när någon missar målet.


Det är lite av en en prövningens stund för mig att se på idrott. Lika ledsen som jag blir när de svenska atleterna misslyckas, lika euforiskt glad blir jag när de lyckas. I bland brukar jag sätta mig på min träningscykel som jag har på mitt kontor där jag också kan följa atleterna, via datorn, och på så sätt cykla ifrån mig den värsta frustrationerna. Jag blir på något sätt delaktig i deras kamp. Jag kan säga att vi har vunnit ett brons eller ett guld, för jag tycker att jag är delaktig i segern, vilket jag förstås inte alls är. 

Helgens texter handlar om hur Jesus utsetts för prövningar och frestelser under sina fyrtio dagar av fasta.

Han har först ut i öknen av Anden står det. Lägg märke till att han går inte ut i öknen och prövningen ensam. Han har sällskap med Anden. Han har en vän vid sin sida. Han är inte ensam.

Att bli prövad kan vi ju bli på många olika sätt under livet. Pandemin är väl en sådan prövning? 

                                                            

Men många gånger när vi prövas i livet är det i vår egen familj, i vårt äktenskap, eller vänskapskrets, som pilarna skjuts ut, och de träffar ofta ganska precis eftersom familjen och vännerna känner oss så väl. Där i familjen och bland vännerna har vi ofta blottat våra svagheter och det gör att vi blir som allra skörast i dessa sammanhang.


När våra atleter går ut på arenan för att göra sin insats så är de inte ensamma de har sina supportrar som sitter hemma framför TV:n eller att de står på sidan om och hejar på.                                                                         

På samma sätt är det med dig och mig, vi är inte ensamma, vi har inte blivit lämnade åt vårt öde. Det finns en vän som inte sviker. Om än alla andra sviker så sviker inte Jesus dig.

Paulus proklamerar i episteltexten: ”Låt oss frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp.”

 

Det helgens texter vill lära oss, tycker jag, det handlar om att vi inte är ensamma i prövningen.   Jesus hade Anden med sig i sin kamp mot satans frestelseförsök, och han som är det levande ordet han använde ordet till försvar. Han sade gång på gång, ”Det står skrivet”.

Det står skrivet i Guds eget ord att när vi prövas har vi en hjälpare, Guds helige Ande, samme Ande som gick med Jesus ut i öknen, vi är inte utelämnande i vår ”ökenvandring,” utan vi har en som går med oss varje dag.


 Även om du säger att du sagt upp bekantskapen med Gud, på grund av de prövningar som du fått genomgå, vill jag säga, med en hälsning från den levande Guden, att han, Jesus Kristus, han har inte sagt upp gemenskapen med dig.


En skön helg. Allt gott

Gösta Degerman