bönsön

Andakter

Bönsöndagen

Bönen

 

Blodet som rann nerför mitt ansikte försökte jag samla ihop med mina kupade händer. Händerna blev snabbt fyllda och det droppade blod hela vägen i hallen fram till vår dörr. Jag ringde på för att hustrun skulle öppna eftersom mina nycklar låg i bilen som stod parkerad utanför entrén.

 

När hustrun öppnade tog hon ett steg tillbaka, och i förskräckelse sa hon, ”Vad i hela friden har du gjort gubbe?” Genast förde hon mig till badrummet där hon snabbt började agera sjuksköterska och plockade fram olika kompresser och rengöringsmedel för att tvätta bort allt blodet. Hon lade på ett gäng kompresser över det öppna såret på min skalle och band fast tryckförbandet med en av hennes schalar. Hon skrattade så hon kiknade när hon såg hur hennes man liknade en påskkärring där han satt i sitt vanärade tillstånd. Vänta jag måste få ta en bild, sa hon mellan skratten och skickade iväg ett par bilder till barnen. Snabbt kom det ett svar från sonen som skrev. ”Jo det är väl som vanligt när man har en pappa som liknar Gösta Ekmans papphammar.” Han syftade till det faktum att jag ofta ramlar, snubblar eller gör mig illa. 


Vad som hände var att jag skulle iväg till båten med ett par marinbatterier. När jag  lyfte in dem i bilens bagageutrymme slog jag huvudet i bakluckans låsanordning. På grund av mina problem med täta blodkärl äter jag blodförtunnade medicin, det gör att jag blöder ganska häftigt när det uppstår något sår. Det blev så småningom en tur till akuten där trevlig personal snabbt limmade igen såret på min skalle. 

 

I en av episteltexterna för bönsöndagen som kommer står det: ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss utan ord.”


Det finns en som bär oss, det finns en som stöder oss, det finns en som vädjar för oss.

                     

När jag kom in i vår lägenhet med blodigt huvud och ansikte behövde jag inte vädja till hustrun om hjälp. Jag kom mitt i min hjälplöshet och hustrun tog hand om mig direkt. Hela min kropp och sinne var en bön om hjälp.


I femtio år har jag levt som en överlåten Jesus följande svensk, en sak har jag lärt mig och det är att bön är ett sätt att umgås med Gud. I bönen får jag både vila och tröst i en visshet att jag vilar i Guds mäktiga hand.


Under åren av konfirmandundervisning har jag vid varje lektionspass  tagit fram gitarren och sjungit med dem, ”Han omsluter mig på alla sidor och håller mig i sin hand”. Om konfirmanderna inte förstod något vad jag sagt till dem under lektionen, så ville jag genom sången att ungdomarna skulle få med sig en hälsning från himlen, att de var omslutna med Guds kärlek.


Jesus har lovat, att när vi möts till bön, då ska han vara närvarade mitt i bland oss. Men han ska också höra oss om vi stänger in oss i vår kammare, och ber i ensamhet. För det är ändå så, att vi egentligen inte vet, hur vår bön ska vara, men att Guds Ande, stöder oss i vår svaghet, han vädjar för oss med rop utan ord. Paulus skriver i episteltexten att, ”Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”


Var frimodig i din bön. Barmhärtighetens Gud, all nåds Gud, han hör din bön.

 

Liksom hustrun tog emot mig i mitt blödande tillstånd, utan förklaringar, pekpinnar eller krav, på samma sätt tar vår Herre emot oss mitt i vårt medtagna, sårade och utmattade tillstånd. Det behövs inga förklaringar han vill bara umgås med dig och mig. I den gemenskapen helas våra sår.

 

En skön helg önskar jag dig.

Allt gott

Gösta Degerman