Hon pekade med hela handen mot mig, hennes bruna ögon blev nästintill svarta när hon med all den pondus hon kunde uppbringa sa till mig. ”Nu när du kommer hem tar du tag i saken och plockar bort alla böcker som du inte behöver och öppnar upp kring din säng.”
Det var min sonhustru som med Albansk ursprung läxade upp mig för att jag hade ett alldeles för trångt utrymme kring min säng. Jag hade för många hyllmeter med böcker när vi flyttade in i vår lägenhet därför byggde jag mig en bokhylla som avdelade mitt arbetsrum till att vara både sovrum och ett fungerande arbetsrum. Som VFU handläggare är sonhustrun studieadministratör på institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet och där har hon fått höra hur ambulanspersonalen ofta haft väldiga problem när de ska hämta folk i deras hem. Därav kom hennes tydliga uppmaning till mig.
Hon säger gång på gång att jag är som hennes extra pappa. Hon kom hit som flykting från Balkankriget för många år sedan. Hon är oerhört rädd om mig och hustrun, därför försöker hon göra allt för att vi ska få ett långt liv.
Hon har berättat många gånger om sin rädsla att förlora oss, den bakomliggande orsaken är förstås det krig som hon fick uppleva som en liten flicka, det har satt sina spår i henne. Hon har ett stort hjärta för vår son och deras gemensamma barn. Men också för oss och sonens syskon med familjer.
Söndagens texter vill lära oss att visa gästfrihet, engagemang, i tårar och glädje, som Paulus skriver, att vara förebedjare främst för våra släktingar, men också för den ort vi lever i.
Den kristna tron är inte bara en etisk lära, eller ett beteende, utan den kristna tron är ett möte, en relation, en vilja att leva tillsammans med Jesus och hans folk. Hela hans förkunnelse handlade om relationer. Relationen människor emellan och mellan människa och Gud
För Jesus var det viktigt att förmedla Faderns ömma hjärta till oss.
Hebreerbrevets författare säger; ”Komihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som har gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Jag har berättat många gånger i mina krönikor om att jag är uppvuxen i en stor familj. I hushållet var vi många gånger över femton personer som skulle sova och äta mat.
Trots att vi var så många hade vi ofta kompisar som sov över på gamla tagel madrasser och hårda knöliga kuddar. Mammas systrar kom ibland med sina barn och stannade någon vecka.
Så här såg det ut i vårt hem. Jag minns aldrig att det var besvärligt utan det var som att leva på kollo.
När jag själv bildade familj har detta sättet att leva varit helt naturligt att vi haft många personer som vi som familj fått stödja och hjälpa. Vi har lärt oss vad det är att leva, det är att leva tillsammans.
Jag känner mig glad och stolt över att mina barn har anammat detta sättet att leva. Deras hem är generösa och öppna hem. De har förstått dagens tema fullt ut. De har förstått att kyrkan måste hitta igen dörrhandtaget till att gå ut och möta människan i deras vardag.
Hur det gick med sonhustruns uppläxning av mig? Hur gick det med mina böcker och min säng? Jo det är fixat, allt efter sonhustruns önskan.
Jag önskar dig en trevlig helg.
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved