Ett mirakel har skett! Ja men kanske näst intill. Bryggorna på fastlandet och på ön är intakta för första gången under de drygt tjugo åren som jag har haft ansvaret för dom efter svärfars frånfälle. Jag tog över ansvaret efter honom att få bryggorna på plats. Isen och höststormarna har inte slagit sönder bryggorna detta år. Bryggorna har på något märkligt vis kunnat stå kvar utan att det finns några större reperationsbehov.
Vilken himla tur eller välsignelse att det skedde detta året eftersom mellan dottern och henne familj ska vara ”vårdnadshavare” under denna sommar. Nu behöver de inte lägga ner något krut på bryggorna utan nu kan de istället få möjlighet att njuta av vistelsen där ute.
Du som brukar läsa mina krönikor känner igen att jag ofta brukar använda bilder om hur jag letar och bygger ihop den av is och storm förstörda bryggan. Genomåren har jag haft något av en uppsökande verksamhet på ön för att hitta igen alla bryggdelarna i skogspartiet runt bryggplatsen.
I mitt skrivande har jag använt mitt letande som en bild på hur Gud letar och söker efter sina bortsprungna barn. Med stor envishet har jag letat efter de trasiga, sandiga, smutsiga och spikhåls bruna bräderna och plankorna. Det som ”normala” människor skulle ha samlat ihop och bränt upp, det var användbart till min brygga. Stolt kunde jag tillslut ännu en gång se att dessa slitna bräder fick sin uppgift att vara brygga, både för små barna fötter, men också för gamla och trötta fötter.
I helgens texter möter vi Levi eller Matteus som han också kallas hur han nås av Jesu kallelse, vid sitt arbete som tulltjänsteman.
Levi var fast i karriären, fast i pengabegäret, fast i tvivelaktiga affärer. Han hade allierat sig med ockupationsmakten. Han var hatad för detta.
Levi var fostrad i den Judiska Talmud, han kunde lagen, han kunde de judiska högtiderna och ceremonierna, men han stod ändå utanför gemenskapen.
Många svenska kristna lever som Levi. De har pengarna, jobbet, ägodelar i överflöd, har allt det som gör livet enkelt att leva. Men de är olyckliga. De kan bibelberättelserna, de går i kyrkan då och då eftersom det ger social poäng.
Man kan dressera sig, härma vissa religösa mönster, men det gör mig inte till en Jesu efterföljare.
Jag skrev i inledningen av den här krönikan om mitt letande efter bryggdelar vid stugan. När Jesus inbjöd Levi att följa honom letade han inte efter den perfekta människan, utan han letade efter människor som var villig att följa honom. Jag liknar detta med mitt letande efter de smutsiga, sandiga, saltvatten skavda, trasiga och spikhåls bruna brädorna, till att bygga en ny brygga av dem. Själva utseendet av dessa bräder hade diskvalificerats direkt av en riktig byggare, men jag såg potentialen i dem, och stolt kunde jag konstatera att de blev till en vacker och väl fungerande brygga.
Vet du om att du är inte diskvalificerad för Guds rike på grund av dina misslyckanden. Hör vad Jesus säger i helgens text: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Jag skriver det gång på gång att kristen tro är inte ett ”Beteende” utan det är ett ”Beroende”. Vi är beroende av hans förlåtelse och nåd. Kallelsen till Guds rike är en kallelse in i Guds nåd.
En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved