2 i fastan

EFS Svensbyn


Andakter

Andra söndagen i fastan

Den kämpande tron


1972 gick jag en byggnadssnickare utbildning vid Liljaskolan i Vännäs. I all ensamhet böjde jag mina knän vid sängen i Liljaskolans elevhem. Jag låste dörren, drog ner rullgardinen och släckte ljuset. Där i mörkret bad jag i min förtvivlan; ”Jesus om du finns hjälp mig att tro på dig?”


Den bönen hade fötts fram under en ganska lång tid av sökande efter meningen med mitt liv.


Någon vecka senare följde jag med min mor till Norrby bönhus strax norr om Tavelsjö, för att lyssna till Distriktsföreståndaren för EFS i Västerbotten, Halvar Eriksson. Jag hade lyssnat till honom en gång tidigare och då väckte han en längtan inom mig att få lära känna denne Jesus som hans så innerligt talade om. Där i bönhuset medverkade också två unga flickor, ungefär i min egen ålder, som ganska nyligt gjort samma upplevelse som jag, och då bestämt sig för att följa Jesus.


De sjöng frimodigt med eget gitarr ackompanjemang till en sång av Erik Öst. ”Jag är ett nådehjon som lever här i tro, jag lever i tro jag är ett nådehjon.” Inte visste jag då vad texten betydde, men jag blev imponerad av flickornas frimodighet. Genom deras försorg blev jag inbjuden till olika ungdomsgrupper och bibelstudier vilket gjorde att min tro växte sig starkare.


”I tro vägrade Moses som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än en kortvarig glädje av synden.”

 De orden kan vi läsa i episteltexten för söndagen som kommer, men även jag, i mitt nyomvända tillstånd, hade klistrat fast dessa ord väl synligt inne i min gamla gråa Volvo PV från 1960. Jag ville att alla som åkte med mig skulle få veta var jag stod någonstans. Förutom denna dekal så hade jag knappar både på rockslag och väskor, med olika bibelställen och andra kristna budskap, för jag ville att så många som möjligt skulle få ta del av det jag funnit i Jesus. Jag mötte på motstånd från vänner och bekanta men detta gjorde bara att elden inom mig brann allt starkare.


I helgens texter möter vi Jesus på en middagsbjudning, där två av middagsgästerna kommunicerar utan ord. Den ene är en kvinna med moraliskt dåligt ryckte, den andre är middagsvärden, Simon, en mycket väl aktad och from person, han iakttar det som händer i hans hus. Jesus hör det som inte sägs högt, han läser av kroppsspråket och tankarna hos middagsvärden, likväl hos kvinnan som gråter vid hans fötter. Simon var upprörd över det han såg, men han talade inte ut det i klartext. Kvinnan däremot, hon hade träffat Jesus tidigare och fått möta förlåtelse och nåd från honom. Hon som förr känt sig förkastad, full av skuld och skam, och därför hållit sig borta från församlingsgemenskapen på grund av skammen. Nu satt hon där i den frommes hus med en flaska balsam som hon smorde Jesu fötter med och samtidigt grät hon av tacksamhet.


”Jag är ett nådehjon som lever här i tron”, sjöng flickorna i Norrby bönhus, nu vet jag vad ett nådehjon är, det är jag. Liksom kvinnan som satt vid Jesu fötter upplevde Guds nåd, så var det, och är, också för mig i dag. Min skuld, min skam, min oro, min upplevelse av meningslöshet, den försvann när jag mötte Jesus i Liljaskolans elevhem.


En skön helg önskar jag dig

Gösta Degerman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved