Hösten är bärtid. Vi, hustrun och jag, har goda vänner som nästan varje höst kommer till oss med vinbär, lingon, blåbär och hjortron. Några vänner från Skellefteå kom på besök med mogna krusbär. Nästa dag ställde jag mig att koka bären, det är lite extra gott med sylt som man själv har kokat och rensat bären till.
Jag använde krusbärssylten till morgonfilet det var jättegott. Så där syrligt och samtidigt sött. Ungefär som jag gissar att vindruvorna i den stora vinstocken smakade som det berättas om att de israelitiska spejarna kom bärandes med för att demonstrera hur rikt landet var som låg framför dom.
Druvklasen är symbolen för den här söndagen i svenska kyrkans kyrkoalmanacka. Druvklasen ska påminna oss om Israels första försök att nå det land som Gud lovat Abraham, Isak och Jakob. De stod inför det land som Gud själv sa att det är ett land som dryper av mjölk och honung.
Bilder i den Kristna traditionen visar hur två män bär en druvklase mellan sig för att visa upp för Israels folk vad som fanns i detta land. Det visade sig vara ett överflödande rikt land som Gud hade lett dem till ett bördigt land, med en rikedom av frukt och enorma skördar, precis som Gud hade lovat. Men det fanns en hake, i landet bodde ett högrest folk ja till och med ett folk som såg ut som jättar.
Även om spejarna Josua och Kaleb försökte argumentera för att gå in i landet så vågade inte Israels folk gå trots att Gud hade sagt att de skulle gå.
Så kan också vi få höra i dag att människor inte vill följa med in i det himmelska landet som flyter av mjölk och honung. De tycker att den kristna tron är tråkig och irrelevant. Vi har det så bra här varför ska vi lyssna till det som sägs i kyrkorna, det är ju så tungt och dystert.
Helgens texter är väldigt allvarliga och de ställer frågan om hur vi har investerat våra liv. Har vi investerat i oss själva eller har vi investerat i våra medmänniskor.
Texterna talar till oss om pengadyrkan. Hur fel vi hamnar när pengarna får styra och vårt ego, blir centrum för vår livsfilosofi. En gammal predikant sa; ”Det svåraste för Gud att frälsa, det är våra plånböcker.”
Jag har sagt det förr, jag tror att Jesus aldrig skulle kunna bli stadsminister i Sverige. Eftersom han säger, ”Ge så ska du få”, ”Om någon slår dig på din högra kind vänd också den andra till”, ” Gå och sälj allt det du äger, kom sedan och följ mig.” ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er det ska ni också göra mot dem”, ”Ge lån utan att hoppas få igen”
Den bild jag vill förmedla är att Gud står här i dag och vill locka dig med den stora druvklasen den stora rikedomen som är Jesus. Våga ta steget in i det land som dryper av mjölk och honung. Jesus är den som Gud Fader håller upp inför oss och säger, var inte rädda kom för Jesus har betalt det högsta priset för oss. Han har ropat ut i tronsalen, ut i atmosfären, ut i världsrymden, att skulden är betald. Den Onde har lagt ett motbud för din och min själ, men Jesus har köpt oss, betalningen är fullständig, vi är fria.
Han ropade på korset, ”Det är fullbordat.”
Allt gott och
En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman
Det var sommar och varmt, vi satt i bilkön med nedvevade rutor utanför en Hamburgerrestaurang i Piteå. Vi hade tagit en paus från renoveringen av det hus vi köpt när vi flyttade upp efter några år från västkusten. I den stora amerikanska bilen framför oss lutade chauffören sig ut genom sidorutan för att ge sin beställning i den mikrofonförsedda stolpen utanför hamburgerrestaurangen. Han halvt ropade ut sin beställning genom att säga: ” I vell ha ett skrov å en koola!”
Frugan och jag tittade på varandra och log. Nu har vi kommit till Piteå kände vi. Här var det en riktig Pitebo som gjorde sin beställning på genuint äkta pitemål. På svenska lät beställningen som så: Jag vill ha ett skrovmål med en Coca Cola.
Vi kände oss verkligen hemma när vi hörde den mannens beställning. Skrovmål fanns inte att köpa söder om Stockholm, när vi försökte beställa ett skrovmål var de sydländska hamburgerbarerna helt novis vad det var vi pratade om. Här hörde vi nu för oss ett välbekant språk som vi lärt oss att älska, pitebondskan.
En gång ska alla folk och språk lära känna varandra och vi ska få sjunga en sång som vi alla känner igen. Sången är den som sjungs inför Gud och lammets tron som det står i vår bibel. Om språket är pitemål, ”ängelska” eller himmelska det får vi se och höra då.
Helgens texter är allvarliga när de talar om att vara vakande inför att Jesus ska komma tillbaka. 300 gånger talar bibeln om Jesu återkomst, därför är denna sak viktig att belysa.
Det handlar om att leva i förväntan om att Jesus snart ska komma igen. Min känsla är att många kristna människor, när det gäller att dela den kristna tron, är att de lever som om att de tittar på TV. De sitter på sidan om och är iakttagare.
De vågar inte berätta om historiens största händelse att Gud blev människa i Jesus Kristus. De oroas i att, tänk om det jag säger blir fel! De tar sig igenom livet fylld av rädslor för att man är fel, eller att man gör fel.
I texterna uppmanas vi att lyfta blicken uppåt för att vänta på att Jesus ska komma tillbaka till vår jord igen. Som människor ser vi ofta bakåt, vi gräver i vårt förflutna och grämer oss över vad vi gjort eller inte gjort. Vi ser ofta åt sidan och retar oss på våra medmänniskor. Vi ser ofta rakt fram och tar ut i förskott alla tänkbara bekymmer som skulle kunna hända. Vi ser också ofta inåt och vänder ut och in på allt det vi gjort och tänkt.
Men bibeln uppmanar oss att se uppåt. Paulus skriver, ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus”.
Vi lever i tidens slutskede och vi väntar på att Jesus snart ska komma för att hämta oss hem. Under tiden har vi fått ett uppdrag av vår Herre och det är att berätta om det mest fantastiska som hänt i världshistorien, att Gud blev människa och att han har öppnat himmelens portar för oss.
Jag tror att när vi en gång kommer till himmelen då blir det ungefär som för oss när vi satt i bilkön framför hamburgerrestaurangen vi hörde en röst, en välbekant dialekt som talade om för oss att vi var hemma.
Livet med Jesus är inte religion utan det är en relation. Livet med honom är inte organisation utan det är en form av organism, något levande. Jesus livet är levande och dynamiskt, det är inte åsikter utan en insikt om att Jesus har öppnat en levande väg till Gud.
Den är öppen för var och en som vill. Visst vill du vara med när han kommer?
En skön helg önskar jag dig. Allt gott Gösta Degerman
24: söndagen efter trefaldighet
22:a söndagen efter trefaldighet
21:a söndagen efter trefaldighet
19:e söndagen efter trefaldighet
17:e söndagen efter frefaldighet
16:e söndagen efter trefaödighet
15:e söndagen efter trefaldighet
14:e söndagen efter trefaldighet
13:e söndagen efter trefaldighet
12:e söndagen efter trefaldighet
3:e söndagen efter trefaldighet
2:a söndagen efter trefaldighet
1:a söndagen efter trefaldighet
Copyright © All Rights Reserved