16 e tref

EFS Svensbyn


Andakter

Döden och livet

Sextonde söndagen efter trefaldighet

”Nog är det väl märkvärdigt att varje gång vi ska dra upp båten har du glömt dina stövlar!” Hustrun gav mig en rejäl skrapa där vid båtupptagningsplatsen. Sorgligt nog är sommaren 2020 slut och det har blivit dags att dra upp båten efter många fina turer i Piteås norra skärgård.

 

Hustrun har helt rätt i att jag ofta glömt stövlarna när det är dags för höstuppdraget. Men det löser jag med att jag tar av mig skor och strumpor och går barfota som Ernst Kirchsteiger i höstljumet havsvatten. Det finns något visst med att gå barfota. Man känner att man lever.

Efter en sommar där corona viruset har fått oss att tänka över vad som är viktigt och mindre viktigt är det ändå så att livet går vidare, och tyvärr, dags för vinterupplägget av båten. Det är alltid en känsla av vedmod för mig när jag måste vintra båten. Jag älskar livet vid havet och det är som en sorts sorgeprocess som jag går igenom varje höst när jag påminns om att allt har ett slut.

 

Strax innan vi bommade igen stugan såg jag att den breda och vackra två stammade björken har börjat släppa sina löv. Den har blivit en kär vän för mig under heta sommardagar därför att den tillför den skugga som jag nu förtiden allt oftare behöver. Det har väl med åldern att göra att jag nu söker mig till skuggan istället för att sola mitt vita skinn. Björken står mitt på gårdsplanen och den gav mig en sorgsen hälsning när den nu började släppa sin gula blad. Den talar om för mig att nu är den på väg in i vintervilan. I från verandan har jag många gånger suttit denna sommar och tittat ut mot havet, i veckan som var, har utsikten förändrats drastiskt när jag sett hur naturen målat upp en palett av höstens färger. Vackert var det, men ack så sorgligt. Den vittnar för mig om död och kyla.

När jag har hört ordet corona, har min hjärna signalerat om död och avstånd. Något av dessa signaler kom till mig där vid altanen, mitt i denna fantastiska färgsprakande utsikt. Men samtidigt säger mig det undermedvetna, att det jag ser framför mig är, att naturen går in i vintervilan, men att det som snart ser ut att vara dött, i det finns det liv.

 

Sorg och tårar berörs vi av i helgens texter där Jesus möter tre olika sorgetåg. Döden och livet är temat för helgen. Vi läser om hur Jesus i tre evangelietexter gör tre olika dödsuppväckelser. Det är en änka i Nain som får sin döde son tillbaka. Det är en synagogeföreståndare som får se sin döda tolvåriga dotter återuppstå och det är systrarna Marta och Maria som får sin bror Lasarus tillbaka från dödsriket.

 

Jag har i mitt arbete som präst ofta erfarit livets skörhet och sett den bottenlösa sorg som gripit människor när de vid begravningsgudstjänsten stått invid kistan där en älskad människa ska föras till den sista vilan.

I en av texterna står det att Jesus gråter tillsammans med de sörjande. Men han ger dem också de uppmuntrande orden att han är uppståndelsen och livet. Han demonstrerar detta genom att bara röra vid bädden, eller fatta tag i handen, eller ropa ut den döde från dödsriket till de levande. Liksom hösten gör oss påmind om, att livet i naturen går till vila, så ger också bibeln oss bilden av döden, som ett steg in i en vila med Gud. Vi blir påminda om, att Jesus har makt över döden och livet. Att han är garanten för ett liv i evighet. Från död till liv.

Jo jag glömde stövlarna, men för mig att gå barfota i höstvarmt vatten, det gav mig en känsla av att leva, mitt i min höstliga sorgebearbetning. Men båtupptagningen fick i alla fall mig att tänka på att livet med Gud, det är, från död till liv.          

 

En skön helg önskar jag dig

Allt gott

Gösta Degerman

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved