12 etref

Andakter

Tolfte söndagen efter trefaldighet

Friheten i Kristus

 

Nu är det bekräftat att jag är Gubbe. Jag har nämligen fått diagnosen ”Gubbvad.”


Det är en muskelbristning i vadmuskeln. Den bara kom, när jag och sonen förankrade en nygjord flytbrygga. Jag gjorde inget speciellt men helt plötsligt kunde jag inte stå på mitt högra ben. Det smattrade till i mitt huvud som en kulspruta och sen kom  smärtan över mitt ben.

 

Med stor möda tog jag mig in i båten och körde över till andra stranden där bilen stod parkerad,  sonen körde mig hem och där fick jag veta att här skulle inte jag vara utan frugan pekade med hela handen att till akuten skulle jag, och det meddetsamma. Hon hade läst på internet att just denna åkomma kunde vara tecknet på att man drabbats av en blodpropp, därav hennes reaktion att envist framhålla att jag skulle söka upp akuten. Efter en kontakt med jouren fick jag rådet att genast söka läkarvård. När jag kom till akuten togs det många blodprover eftersom man inte kunde utesluta att jag fått en blodpropp, men efter några timmars väntan kom den kvinnliga doktorn och sa. ”Jag vill inte låta oförskämd, men du har drabbats av det vi kallar för Gubbvad.”


Det var alltså en muskelbristning som jag från början hade trott.

Nu är min rörelsefrihet begränsad, och mitt stöd i livet är ett par kryckor som jag har för att inte belasta mitt högra ben.

 

Annars har sommaren för oss har varit uppdelad mellan hemmet, lite bilturer och förstås vistelse ute vid vår sommarstuga. Våra barnbarn har varit med oss under några veckor, och morfar/farfar hjärtat har värmts av att se barnens glada ansikten och höra deras  rop och skratt i badviken. För mig är det en stor frihetskänsla att få vara ute på ön och ”polemasa,” det är ett Piteå utryck för att bara små plocka och dona lite. Min vistelse ute vid stugan tog ett abrupt slut genom min gubbvads diagnos.


Nu får jag ge mig till tåls några veckor innan jag kan åka ut till stugan igen.

 

Söndagens texter denna vecka handlar om friheten i Kristus.

Vi kan läsa om konung Hiskia som blev allvarligt sjuk och nära döden. Då kom profeten Jesaja och lät hälsa att Gud sagt att han skulle få femton år till att leva. Hisika var gripen av rädslor från de Assyriske kungen som hotade honom och dessutom rädslan att dö på grund av sin sjukdom.


Ett märkligt tecken skedde för att han skulle veta att det var Gud som sagt detta till honom, skuggan skulle gå tio steg tillbaka. Solen ändrade sin rutt som en hälsning till den rädde Kungen.

 

Många svenskar har en rädsla för Gud. De har levt ett förkrympt Kristen liv på grund av rädslor för att göra fel, att drabbas av straff och dom. Man har liksom konung Hiskia krupit ihop av rädslor och inte vågat pröva Gud helt och fullt. Bundenheten till sina rädslor har gjort att de inte funnit friheten som finns i Kristus Jesus.

 

Mitt i min inskränkta frihet på grund av min gubbvads diagnos fick jag ändå en sorts frihet när jag hade min kryckor att stödja mig på.

Den kristna församlingen lever i den helige Andes frihet som Jesus Kristus gett till den. Han är som min kryckor, han är den som du och jag får stödja oss mot.

 

Den sanna fulla friheten finns, menar jag, enbart i Kristus Jesus.

 

En skön helg önskar jag dig.

Allt gott

Gösta Degerman