1 efter tref

Andakter

Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop

 

”Då döper jag dig du lilla kissemisse till Malin.” Så kunde det låta ute på vår gräsmatta när vi syskon hade vår egen dopgudstjänst av en mycket motvillig kattunge. När den då självutnämnde dopprästen för tillfället hade tryckt ner den lilla kattungen i en vattenfylld hink blev dopprästen själv genomvåt av den vettskrämda kattungen som slet sig lös och flydde sin kos.


 Vi barn lekte nu och då kyrka antingen ute på gräsmattan en fin sommardag eller i kammaren intill köket. Jag vet inte varför det var så fascinerande för oss barn med präst och kyrka. Kanske för att det inte var så ofta vi gick i kyrkan och att det var lite kittlande, ja till och med lite skrämmande med Gud och präster. Alla av de äldre syskonen hade ju varit med om sina mindre syskons dop och kände väl till hur man skulle gå till väga.


Min äldsta syster fick fem barn. Hon och hennes man hade sagt till varandra att barnen själva skulle få välja om de ville döpas eller inte.

Mormor och morfar sörjde över att barnen inte var döpta, men när min stora systers äldsta dottern var 12 år då bestämde hon sig för att nu skulle alla barnen döpas. Sagt och gjort, hon ringde församlingsprästen om tid och stund och vips var alla barnen döpta till morföräldrarnas glädje.

 

Till helgen kommer vi i våra kyrkor att tala om vårt dop. Dopet har varit en verbal stridsfråga i kristenheten i många år. För mig har det varit en sorg att något så centralt har fått bli en stridsfråga i Kristi kropp. Jag känner att jag vill å kristenhetens vägnar be dig om förlåtelse om vi har skymt Jesus för dig genom vår oenighet.


Jag upplever att när vi nu kan skriva 2022 i våra almanacka, då kan nu vi samtala om olika teologiska olikheter på ett mer kärleksfullt och nyanserat sätt än bara för tjugo år sedan. Trots olikheter, åsikter, betraktelsesätt och övertygelse så ser jag att det har hänt något i folkdjupet.


Dopet är ett dop till Kristus, vi döper i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. Det spelar ingen roll om dopet sker i en Pingstkyrka eller i Svenska kyrkans ordning. Dopet är inte en namn givnings ceremoni  utan dopet är alltid till det namnet som är över alla andra namn, nämligen Jesus Kristus. Vi döper inte som vi barn gjorde därute på gräsmattan, att vi döper katter, hundar, båtar eller gator. Dopet är ett dop till Kristus Jesus.

 

Jag tänker att det är hög tid att Guds församling, oavsett vad vi har för betäckning på vår kyrkotillhörighet att vi slutar att leka kyrka, och i stället ta Jesu ord på allvar att: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns Sonens och i den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

 

 Dopet det är inte bara en engångsföreteelse utan det är ett livsprogram. Det handlar om att leva i sitt dop. Det handlar om att ta ansvar för det som en gång hände med oss den dagen då vi döptes, antigen som ett litet barn eller som vuxen.


Vid dopet fick vi en vattenstämpel som aldrig försvinner. Där i dopet gav Gud oss sitt sigill på att vi är hans barn.


Vi kan vara barn i Guds närhet eller vi kan vara bortsprungna barn. Vi kan av livet blivit vilseledda att lämna gemenskapen med Gud. Men även om du vänt Gud ryggen, har Gud inte vänt ryggen till dig. Han har för evigt satt sin stämpel på dig. Du kan aldrig tvätta bort denna Guds stämpel, den kommer att följa dig igenom livet, ända ner i gravens vila, antingen du vill det eller inte. Här gäller den fria viljan att vara kvar i sin bestämmelse eller att lämna. Men stämpeln den sitter kvar.

 

En skön helg önskar jag dig

Allt gott.

Gösta Degerman