1 e tref

Andakter

Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop.

 

”Neeeej min mobil!” Det var hustrun som ropade ut sin förtvivlan i förra veckan när hon stod på alla fyra i det knappt två decimeter djupa ler och dyvattnet vid vår fastlandsbrygga. Hon hade trampat fel på bryggan och föll ner i det dyiga vattnet. Sin mobil hade hon i fickan och det första hon tänkte på var att hennes nya mobil inte fick komma i närheten av vattnet.

 

Jag måste erkänna att det såg ganska komiskt ut, när hon stod på alla fyra i det decimeter djupa dyvattnet. Men min första tanke var att hjälpa henne upp ur hennes ofrivilliga bad. Det är inte första gången som hustrun och hennes telefoner har hamnat i vatten. Om någon hade lyckats fånga alla hennes vatten fadäser på film skulle det bli en fin demonstrationsfilm om hur man inte ska behandla sin mobiltelefon. Jag har förstås frågat om jag får skriva om hennes mobilhantering. ”Jo gör det, skriv också om hur jag torkade mobilen i ugnen,” sa hon.


Så här var det, efter en av några dessa fadäser med vatten doppad mobil, fick hustrun ett tips om att stoppa mobilen i ugnen i ca 50 grader någon timme för att torka upp den. Problemet var att hon glömde bort att hon hade mobilen i ugnen när hon senare under dagen skulle baka. Hon vred på ugnen till 225 grader och efter en stund infann sig en stickande plastos lukt i hela lägenheten. Kvar blev några förkolnade rester av hennes mobiltelefon.


Vatten och mobiltelefoner har varit en kontroversiell besvärlighet för hustrun.

 

Vi firar dopets söndag till helgen.


Vårt dop är ett dop till Kristus, för mig som Luthersk präst är det en självklarhet att döpa barn. Jag minns att jag blev inbjuden att tala i en Baptistisk församling och där välsignade jag deras dopgrav och bad att många människor skulle få möta Jesus i denna församling. Reaktionen efteråt blev översvallande från vissa av församlingsmedlemmarna att jag som Luthersk präst välsignade deras dopgrav. Men för mig är det inte någon stridsfråga, vi döper till Kristus i alla församlingar. Jag har döpt personer i älven, i sjön med neddoppning, men också både vuxna och större barn med vatten begjutning. För mig är inte formen det viktiga, utan att vi för en människa fram till Kristus.

Jag döper aldrig om någon eftersom för mig är dopet för evigt gällande.

 

För mig är det en stor upplevelse att få ta det lilla barnet i min famn, lägga händerna på dess huvud, och känna hjärtats pulslag igenom den tunna huden som omger barnets ännu inte hopväxta fontanell. Pulsslagen av liv, berör min hand och jag får som representant från livets Herre själv, döpa barnet in i


Där i dopet gav Gud oss sitt sigill på att vi är hans barn.

Hustruns mobiler har blivit ordentligt vattenbegjutna, turligt nog hade hon en försäkring som lovade henne en ny om olyckan skulle vara framme. Dopet är Guds försäkring om att en ny och ljusare framtid är det som väntar.

 

 Om Jesus inte har kommit tillbaka, om Gud vill, om redaktionen vill, om du som läsare vill, och om jag forfarande lever och har hälsa, då kanske vi ses igen till hösten i denna spalt.


Nu tänker jag ta sommar semester.

 

En skön sommar önskar jag dig.

Allt gott.

Gösta Degerman