1:a i fastan

Andakter

Första söndagen i fastan

Prövningens stund

”Nej, hjälp, vad är det som händer?” Det förskräckliga av allt förskräckliga hände när den unga flickan tappade en smutsig pannlapp ner i den stora kaffepannan, inför ögonen på sin hemliga kärlek som satt i köket med henne. Den unge soldaten som hon försökte att imponera på genom sina husliga sysslor satt i ena hörnet av köket på en sliten brunbetsad pinnstol och såg allt hända. Skammens rodnad syntes på hennes kinder och med darrande händer fick hon hjälp till att peta upp pannlappen från kaffepannan av hennes livs kärlek.


Raderna ovan skulle kunna hämtas från någon av Leo Tolstojs romaner som till exempel Krig och fred, men berättelsen kommer från en av mina första möten med min hustru.                                   


Tre år senare efter den där pannlapps fadäsen var vi gifta och fått vårt första barn. 

                                                               

Jag blev påmind om den här händelsen för ett par veckor sedan när jag och hustrun besökte EFS kapellet i Luleå där jag fick förmånen att predika. Både för mig och hustrun blev det en dag med mycket nostalgi. EFS kapellet i Luleå var en fristad för mig under den tid som jag gjorde min värnplikt. Ett halvår tidigare hade jag mött Jesus därför var det viktigt för mig att hitta en församlingsgemenskap där jag kunde känna mig hemma. Min blivande hustru gjorde valet enkelt när jag sökte mig en gudstjänstgemenskap. Hon var ungdomshems värdinna vid denna tidpunkt och hon tog väl hand om den unge soldaten.  

                                            

Prövningens stund för mig i min nyfunna tro på Jesus den blev konkret i min militärtjänstgöring när jag fick lära mig att döda genom att skjuta eller kasta handgranater på olika pappfigurer. Där och då fick jag för min inre blick se att min älskade Jesus kunde inte stå bakom en kulspruta. Därför bad jag om att få avsluta min militärtjänstgöring som livräddare istället.                                          


Prövningens stund är det verkligen för Ukrainas befolkning just vid detta nu när jag skriver min text. Jag ser på TV nyheterna hur Ryskt flygvapen anfaller och hur bomber kreverar och bilder av rädda och gråtande barn och äldre är på flykt från sina bostäder. Krigets fasor har vi i Sverige undsluppit under många år nu, många är det som har fått fly till vårt land för att få känna trygghet och slippa undan krigets alla fasor. Nu står kriget intill våra dörrar. Allt på grund av en kränkt despot som sitter tryggt i någon atomboms skyddad bunker och tittar på det skådespel som han har igång satt.


Vibbarna från Hitlers NaziTyskland eller från Stalins folk rensning eller nu senast i Europa det som hände på Balkan för inte så länge sedan. Dessa hemska och oroliga vibbar känns långt in i märg och ben. Vad ska hända med Ukraina, med Europa, med Sverige? Frågorna blir många, därför har Kyrkorna i mitt närområde öppnat sina dörrar i denna prövningens tid för att människor med frågor, med oro, ska hitta någon att samtala med. Eller bara sitta ner i tystnaden tillsammans med andra som bär på samma oro.                                                                                                                                                                               

Konung David skriver i psalmen 31, den ger oss en tröst vid denna prövningens och orons tid;

”Till dig Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du ska leda och styra mig, ditt namn till ära. Du ska lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer.”


För att knyta ann till pannlapps fadäsen i min inledning, hur smakade kaffet för den unge soldaten? Ärligt! Jag minns inte.


Allt gott

Jag hoppas mitt i allt att du ska få en god helg.

Gösta Degerman