När jag sitter här hemma, vid min dator och tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster, har jag utsikt över den gamla järnvägsstationens tak och bortom den, kan jag se ut över den inre fjärden. Just nu i skrivandets stund färgas himlen vackert rödrosa av kvällssolens strålar. Molnen i horisonten är som man kan läsa i sagorna, vackert rosa, mjuka och lätta.

När man blir kär brukar det sägas att man liksom svävar på rosa moln. Därav mina associationer till denna andakt.

Att bli kär unnar jag varje människa. Det är något obeskrivbart, det handlar om känslor, och känslor är ju väldigt svåra att fånga i ord men det finns vissa poeter som kan klä även dessa känslor i ord. För min egen del så förmår jag inte det, men jag ska försöka att formulera mig så gott jag kan.

Jag tänker att man inte riktigt fungerar förnuftigt och rationellt när man blir kär. Hjärtat slår och handflatorna blir svettiga. Hela ens inre är upptagen av föremålet för ens kärlek.

Det jag ville försöka fånga i det jag här skriver, är den känsla som jag fick, när jag mötte Jesus för första gången. Att jag fick en vissheten inom mig, att även jag fick vara ett Guds Barn. Jag säger inte att alla ska tycka och känna likadant som jag, men jag önskar att alla skulle få uppleva det obeskrivbara, att få den erfarenheten, att all min och din synd är kasstad i havets djup, att få vissheten att du och jag är förlåten, älskad, kravlöst. Att jag sedan dess fått leva i Guds kärlek är en underbar erfarenhet. Tänk att få ha den vissheten att innan du och jag ens fanns till hade Gud en plan med hur han skulle rädda mig och dig till sin himmel.

Jesus beskriver sin församling som en väntande brud som han längtar efter. Han gör allt för att vinna hennes kärlek. Han offrar sig själv, ger sitt eget liv för att rädda henne till livet. Evangeliet det handlar om en kärlek som är bortom det vi som människor kan greppa och förstå. Luther utryckte sig som så att: ” Lagen är någorlunda känd men evangeliet det är en förborgad hemlighet”.

I samband med att Jesus inbjuds till middag, och han och de övriga gästerna ligger till bords, hos en laglärd, så kommer en kvinna in som har varit prostituerad. Hon slänger sig gråtande ned vid Jesu fötter och torkar hans fötter med sitt hår. Jesus säger till de arroganta, förfasade och hyperreligiösa middagsgästerna att ”den som får mycket förlåtet älskar också mycket”. Hon hade fått sin synd förlåten, hon visste inte hur hon skulle kunna visa Jesus sin kärlek, hela hennes inre var i förvandling. Tårarna kom, tårar av tacksamhet och kärlek, tårar som vätte Jesu fötter. Jag kan ana något litet av hur hon kände sig. När jag som 20 åring mötte Jesu förlåtelse så blev det på ett likande sätt för mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Känslorna vällde upp inom mig, känslor som jag inte ens visste fanns hos mig. En kärlek till honom som jag inte med ord kan beskriva fullkomligt välde ut genom mig som ett vulkanutbrott. Jag kunde inte sluta att tala och sjunga om honom som så hade överrumplat och övertagit mitt hjärta.

Då var det som att dansa på rosa moln. Under min drygt 40 åriga vandrig tillsammans med Jesus vet jag av erfarenhet att solen också går ner och att mörkret ibland tar över, men den förvissningen som jag då fick, om att vara älskad av den levande Guden, den har inte övergivit mig.

Min bön är att också du ska få möta denna kärlekens omfamning.

En skön vårvintertid önskar jag dig

Gösta Degerman